Idag har varit ännu en vacker dag, och jag och Meja hängde halva dagen hemma i soffan och halva i Hammarby Sjöstad. Ombyte förnöjer. Dagens dejter var trevliga och dagens promenad var inte lång men väldigt vacker.
Vardagsrealismen handlar annars mest om en oväntad effekt bebisankomsten haft på Stella och Max. De är precis hur gulliga som helst med sin lillasyster men deras totala entusiasm slår också över i en ny form av konkurrens dem emellan. Det är väldigt mycket diskussioner gällande vem som hållt henne mest, vem som sitter närmast henne och på rätt sida utifrån åt vilket håll hon har huvudet, vem som fått bära henne mest, vem som gjort vad etc etc etc. Det är å ena sidan gulligt och bra att de tycker så mycket om henne, men behovet av exakt millimeterrättvisa är otroligt påfrestande också. Det går liksom inte för mig att göra rätt, och de som ofta kommer bra överrens och leker jättefint ihop har verkligen en ny ”sak” som är en källa till konflikt. Jag hoppas det lägger sig med nyhetens behag, men jag vet inte jag… Och samtidigt är det förstås grymt med den stora kärleken till henne som växer varje dag.
Lägg till det lite vanligt tjat om äcklig mat (oavsett vad som serveras), ovilja att lägga sig, hunger efter läggning (trots sent serverad middag… det eviga dilemmat och irritationsmomentet) osv och jag kan säga att jag är glad att Henke är hemma igen. Barnen får tre veckors jullov med start måndag, och vi får hoppas att mycket tid ihop ger mer positiv känsla än spär på de senaste dagarnas tjat.
Hon som mest sover sig igenom bruset, men är i strålkastarljuset bara genom sin blotta existens.