För nej, jag har inte cyklat riktig mountainbike i skogen förut. Konstigt nog. Jag gillar fart och utmaningar, och anser mig nog egentligen ganska orädd… Men det slog mig i spåret att viss rädsla ändå finns. Viss som i ganska stor. Det är lite som att man i utförsåkning om man inte trillat på länge blir rädd för att göra det fastän man egentligen känner sig hur säker och stabil som helst, och så blir man aningen fegare. När trillade jag på en cykel senast, liksom? Jag var nog mellanstadiebarn då. Så det känns ju lite läskigt så att säga, när stockar och stenar ska forceras och det om tekniken för just detta finns i princip noll insikt. Hur svårt kan det vara? tänkte jag innan, och även om det egentligen inte var svårt (på de leder jag körde) så var det just utmanande – men grymt kul!
Jag och Henke körde först en 10-kilometersled ihop, den lättaste. Områden med roliga och knixiga skogsstigar varvades med mer öppna grusvägar och allt i riktigt härlig inramning. Det är så vackert i Högbo!
Sedan körde Henke vidare på tuffare leder och jag varvade enklare leder med att köra på Högbos nykomlingar som är kortare med tydligare karaktär. ”Maja” var stundtals riktigt svår men gav klar mersmak!
Just innan vi gav oss ut i spåren fyllde vi på med energi från fikabuffén och när jag kom in två timmar senare stod den fortfarande kvar och jag kunde backa. Perfekt!
För 4 timmars cykelhyra (minsta möjliga tid) betalade jag 295:- och det är det ju värt. Nu har jag just fikat och skulle kunna tänka mig ett varv till på 10-kilometaren… Men jag måste ju hinna spa också, så lagom får vara bäst. Men kanske ska jag hyra cykel och köra lite när vi är i Åre i juni?