Idag var det så dags, att säga hej till min fina vän som jag kärleksfullt magasinerade för en vinter i ide i månadsskiftet oktober/november. Då hade det blivit mörka morgnar och kvällar och Stockholms vägar kändes inte längre varken särskilt säkra eller särskilt inbjudande. Men nu så! Nu är det april, vägarna är rena nästan från allt grus, det är ljust och som cykelkläder räcker ett par – tre tunnare lager upptill. Tjoho!
Jag satte mig på cykeln halv 7 imorse, och en kvart senare susade jag förbi ett Hammarby Sjöstad i soluppgång…
…och så kom jag fram, svettig och nöjd. Det är en onekligen fin start på dagen. Sen ska jag väl inte säga att det bara är njutning för det är jobbigt också. Intensiva 12,5 km enkel väg ger sina områden både av flow och halleluja och av djupa suckar när ben bränner. Med det sagt skulle jag inte göra detta om det inte vore för att det är bra träning, och det dessutom på ett väldigt tidseffektivt sätt.
Exakt 12 timmar efter att jag satt mig på cykeln i Nacka imorse hoppade jag på den igen vid jobbet (ja, det blev en lång dag idag) och då var det fortfarande ljust. Ni förstår att vi har en av årets fyra ljusaste månader nu, va? Det är underbart! Vid 7-snåret var det Söder Mälarstrand och ett Gamla Stan badande i kvällsljus som stod för det terapeutiska.
Även i år kommer jag ha en målsättning på 2-3 cyklingar i veckan, det riktigt uttalade får bli ett snitt på 2 gånger i veckan fram till sommaren. Ombyte förnöjer och de dagar jag cyklar ska det vara både en välkommen träning och känsla. Det kommer det ju att vara, är jag säker på. Den här ungefär.
____________________________________________________________________
Blogg100 – 39/100