I eftermiddags jobbade jag med ovanligt få möten och hade tid vid datorn för att jobba på riktigt. Ljuvligt! Jag stoppade i Håkan Hellström i öronen och njöt av peppig musik. Inte desto mindre peppig med tanke på att jag på lördag kommer vara en av runt 60 000 personer som njuter honom live på Ullevi. Det kommer bli så stort! Allsången ger mig rysningar redan på förhand.
Jag har många starka Håkan-minnen från Peace and Love (och ett snöpligt icke-minne efter en missad avslutningskonsert) men mina allra starkaste minnen är från ett helt annat ställe. Från New York. Vi bodde där en period när jag var höggravid med Stella, tre månader ungefär (jag åkte hem när jag var i vecka 32). Henke hade ett uppdrag i New York och jag fick jobba jag också. Jag körde på med det projekt jag då ledde men hemifrån. Så varje dag satt jag i vår lilla lägenhet på Upper West och jobbade. Jag började tidigt på morgonen för att bäst tajma Sverige, och när de sedan gick hem för dagen var det lunchtid i New York. Då gick jag varje dag de två kvarteren in till Central Park, just i höjd med Jackie Onassis Reservoir och tog en långpromenad. Pigg som få med stor mage njöt jag våren i världens bästa park, i världens bästa stad. I öronen hade jag så gott som alltid Håkan Hellströms nyutgivna För sent för Edelweiss. Inga låttexter av honom kan jag så bra som dom, av givna anledningar.
Sedan gick jag hem och jobbade lite till, lagom till projektmedlemmarna på USAs västkust kom igång för dagen.
Alltid runt reservoiren. Men sedan oftare norröver än söderöver, för fantastiska vyer och ett lugn som inte finns i de södra delarna där antalet personer (inte minst turister) är många fler.
Det är inte konstigt att jag höll mig så stark hela vägen in i mål (eller resans början beroende på hur man ser det) med de långa dagliga promenaderna med träningskläder på!
New York i körsbärsblom är så magiskt!
Minnena. New York-kärleken. Älskade Håkan.