Jag vet inte vilket uttryck som provocerar mig mest “man har ju inte skaffat barn för att lämna bort dem” eller “hela vårt samhälle är ju uppbyggt på att någon annan ska ta hand om våra egna barn”.
Ah! Får man kräkas en liten stund?
För vet ni vad det där ovan betyder, när man talar om den barnomsorg vi i Sverige har privilegiet av att ha? Att alla kan jobba! Pappor OCH mammor! Det är så sjukt viktigt att den möjligheten finns. Att barnomsorgen är tillgänglig för alla, oavsett de förutsättningar vi har när det gäller både ekonomi och det nätverk vi har omkring oss.
I de flesta andra länder är det inte så.
Det betyder att du som kvinna inte kan jobba efter att ha fått barn, för du förväntas ta hand om barnen. Att en familj tvingas till att leva på (i bästa fall) en inkomst och även om det kanske är görbart för vissa så påverkar det levnadsstandarden för de flesta och är totalt omöjligt för den absoluta majoriteten. För att inte tala om påverkan på samhällsekonomin – vi kan inte glömma makroperspektivet. Vi lever i ett samhälle som bygger på att vi alla betalar för den välfärd vi har. Samma pengar som bekostar vår barnomsorg bekostar också allt annat – skolan, vården – allt.
Alternativet är att en släkting kan ta hand om barnen. Det är inte en möjlighet som finns för särskilt många och samhället kan inte heller bygga på att det bara är släkt som är ”de andra” som ska ta hand om våra barn. Vi lever inte längre så, vi har inte ett bondesamhälle med storhushåll som inkluderar många generationer. Tack och lov.
Så vad ska vi göra då, ska vi helt enkelt strunta i att skaffa barn om vi tänkt fortsätta jobba och det till och med – ve och fasa?!? – heltid? Nej, men det är väl klart att vi inte ska. Vårt samhälle är uppbyggt så att vi har en barnomsorg där våra barn har en bra och pedagogisk verksamhet som de är del av när föräldrarna jobbar. Vi har en helt fantastisk fördel i att vi kan vara hemma på heltid med våra barn – och få betalt! – av staten i minst ett år och betydligt längre än så om vi är beredda att offra en liten del ekonomiskt. Det är freakin’ fantastiskt!
Så nej, man skaffar inte barn för att lämna bort dem, men för att få hela livet att fungera så behöver de andra som vissa timmar av dagen tar hand om den – det är ett faktum.
Många faktorer kan påverka hur själva utfallet blir – när vi måste sätta våra barn i förskola, vilka tider de måste gå osv. Det är inte helt självvalt. Däremot kan man förstås själv välja att helt vara hemma med sina barn och då får man också själv bekosta det. Men gör för fasen inte det och på samma gång klanka ner på de som lever enligt de helt fantastiska förutsättningar vi har i det här landet. Som framgångsrikt kombinerar livet som inkomsttagare och skattebetalare med det som pappa eller mamma. Det är inte rättvist, det är det enda i det här pusslet som inte är rättvist.
Och vilken ålder som är den perfekta att börja för just DITT barn vet bara du, och faktiskt knappt ens du. Hur många timmar de måste gå på förskolan och hur bra de klarar av dagarna är också bara upp till just dig som förälder att bedöma. Hur vettigt barn ditt växer upp till att bli är ingen direkt ekvation mot faktorerna ovan, och det finns ingen garanti oavsett hur du gör.
Så släpp det. Släpp måsten och tyckanden kring ditt jämfört med andras. Alla har rätten att jobba, vissa har möjligheten att stanna hemma och vissa vill kombinera. I Sverige har vi alla möjligheter. Och över det är jag så sjukt tacksam.
Såhär ser det ut när jag säger hejdå, senast imorse. Ha en rolig dag! säger jag alltid! Nu måste jag jobba, tänker jag. Det är valfritt att byta ut ’måste’ mot ’vill’.