Att gå in på ett gym och ta plats bland de fria vikterna (eller maskinerna för den delen) och börja träna är inte så ”bara” för många. Många känner känslor av att man inte kan, att man inte är bra nog, att man inte hör hemma. Kanske behövs ett i det närmaste folktomt gym för att våga. Jag har själv varit där, för inte så länge sedan faktiskt. De två år jag tränat styrka har jag lärt mig att våga ta mer och mer plats. Det handlar inte om att jag är bättre eller starkare, utan en bekvämlighet. Därför tror jag att nyckeln till att bli bekväm är att våga och börja enkelt. Att folk är för upptagna med sitt (och ibland hur de själva ser ut) för att orka bry sig i någon annan är helt sant men det är ändå inuti känslan måste finnas. Inre styrka. Självkänsla.
Att våga slå sig ner mitt i intensiteten på ett fullsatt gym och köra sin grej, det är rätt coolt ändå.
Så hur går man då från osäker till trygg i situationen?
Jag tror som sagt på den där bekvämligheten, att känna sig hemma. Man kan börja med att bara inta en plats och ta dit lite saker att köra med. Kanske bara en grej eller två – kroppsvikt kommer man långt med och att leta runt efter rätt saker och vikter kan vara stressande nog. Skriv upp ett program på en lapp (leta inspiration hos Lofsan t.ex), gärna ett ”enkelt” med övningar du kan, och håll dig till det. Gör ditt, trygg i övningar du kan.
Smyg igång det så. Snart kan du lägga till något nytt redskap, för du blir mer och mer bekväm med själva miljön, att hitta på gymmet och du kan ”dina” saker. Öka, fortsätt, ett steg i taget. Sluta aldrig.
Snart kanske du testar en maskin (av de där som är bra), passa på att prova nya saker när du har en kompis med dig. Jag brukar ofta be min kompis Jenni om att lägga upp ett pass som inkluderar en cable cross när jag är med (för den tror jag att jag inte kan alls) och mina PT-timmar har gjort mig bekväm med Smith-maskinen. Det är sånt som känns hard core för mig!
Och sånt som på bilden ovan. Eller nej förresten, inte längre. Såklart jag tar plats -för det förtjänar jag.