Den jäkla feministdiskussionen

Mina tankar upptas så otroligt mycket om jämställdhetsfrågor nuförtiden. Man kan ju undra vad som hände, för feminist har jag varit hela mitt vuxna liv. Jag läste både Fittstim och Under det rosa täcket för +10 år sedan och har sedan dess aldrig ifrågasatt varken rörelse eller de frågor det kämpas för. Samtidigt så brinner jag väl mer eller mindre i perioder och jag är ju mer i mitt eget sammanhang liksom – i mina högutbildade/högpresterande/höginkomsttagande kretsar, vilket förstås är en bit ifrån de områden där många av de allra viktigaste frågorna har sitt avstamp.
För mig har det aldrig spelat någon roll, i grund och botten vill vi samma sak och lika lite som jag ifrågasätter det vissa (ovetande) kallar vänsterradikalfeminister räknar jag med att man ser ner på min kontext även om jag ibland fått höra annorlunda. Det där med feminism och kapitalism osv. Jag tror på allvar att vi behöver utgå ifrån det ställe vi rör och agerar oss i och förändra och påverka där. Det är det vi kan. All kamp är nyttig och nödvändig. Så otroligt nödvändig.

Att jag de senaste tre anställningarna (och därmed mina sista 10 år i arbetslivet) varit på otroligt jämställda arbetsplatser och aldrig känt mig missgynnad pga att jag är kvinna spelar ingen roll. Det gör att jag kan se strukturer som är fel där de finns, och de har också till exempel gett mig förståelse för alla de saker som var fel på min första arbetsplats. Stället där jag som ung tjej med universitetsutbildning och en växande inre styrka fick acceptera att min 15 år äldre chef bestämde att det var okej att vara naken i bastun i fjällstugan där vi var på konferens, trots att jag var enda tjejen (och betydligt yngre än alla andra). Trots att jag – förstås – hade både handduk och bikini. Trots att jag vågade berätta om att jag kände mig obekväm med det till den några år äldre (manlige) kollegan dagen därpå vilket fick konsekvensen… – ingen alls. Förutom att även han satt med könet fritt dagen därpå. Fyfan. Fast jag vet inte om den händelsen egentligen var värre än den rådande svågerpolitiken. Och jag satt ändå kvar där i den bastun vilket var i den fasta övertygelsen om att ”inga jävla bastubeslut ska tas utan mig!”.

Idag hade jag förstås inte accepterat något av det där, och definitivt varit tydligare redan tidigare även om jag faktiskt vågade ge feedback på delar av svågerpolitiken på mitt avslutssamtal.

Svågerpolitik och strukturer, patriarkatet. Same same but different. För mig är det helt osannolikt att folk fortfarande hävdar att strukturer som gynnar männen inte existerar, och att bristen på kvinnor i bolagsstyrelser sitter i brist på kompetens och/eller vilja framför möjligheten att få dörren öppnad. Att bjudas in. Förstås baserat på sina meriter och sin kompetens – det finns ingen som helst motsättning i det. Men en låst dörr kan inte öppnas ens med sparkar, det är sanningen.

I min omgivning, både privat och professionellt, andas det betydligt mer jämställdhet än förtryck. Det gör diskussioner lite mindre brinnande på gott och ont. Jag inser förstås också att det är enkelt att leva jämställt där jag befinner mig. Diskussionen kring vem som ska VAB:a, hämta / lämna, vara föräldraledig är enklare när båda har samma ekonomiska förutsättningar och ser på sitt jobb på samma sätt. Ibland kan jag tänka att allt det där just för oss i vår relation var klart redan innan, när vi träffades på universitetet och båda brann för sina – väldigt likvärdiga – utbildningar.
Men jag inser privilegiet i det och eftersom jag har genusglasögonen på mig konstant så ser jag ändå allt annat i samhället med klar syn. Att jag utan större motgångar relaterat mina biologiska förutsättningar konstant klättrat ”bara” baserat på min kompetens och mitt driv betyder inte att jag inte ser problemen i helheten, överallt och hela tiden.

Men varför alla tankar, extra, just nu?

Jag känner bara sådan sorg! Besvikelse. Uppgivenhet. Det kommer plumpa uttalanden som påvisar hur långt vi har kvar från diverse näringstoppar. Det går en serie på TV som belyser kampen på ett så otroligt platt – ja, i princip rakt av felaktigt – sätt. Diskussionen i samhället har fått ny fart vilket är nödvändigt och bra, men antalet sorgliga kommentarer är så många. Det spelar ingen roll att diskussionerna i min omgivning är insiktsfulla och bra, när kommentarsfältet i Aftonbladet är nerlusat med kvinnofientliga uttalanden och inlägg i debatten som visar att vi har Så. Sjukt. Långt. Kvar. Eller när unga tjejer – smarta och framgångsrika kvinnor – diskuterar totalt anti-feministiskt i sina enorma digitala kanaler och får en massa hejarop från andra som Bara. Inte. Förstår.

Så därför. Därför tänker jag på det med en känsla av depp. Men jag ser också något som bubblar överallt, och jag ser många i startskotten att oftare ta diskussionerna och stå upp. Sådär som jag också ska göra ännu mer.

Är ni med? Det behövs!

 

Andra viktiga och bra inlägg som ni bör läsa för er allmänbildning har jag samlat nedan. Jag vet, de kan kännas mastiga men jag lovar – de öppnar era ögon. Och när man väl öppnat dem och satt på sig genusglasögonen tar man dem aldrig av sig igen.
Ett bra inlägg om Jan Spendrups sorgliga uttalanden
Genusfotografen – om foton och sexism
Bemötandet till de som vill prata bort fotona ovan (vart tog detta geniala inlägg vägen?!)
En grundkurs i genusvetenskap
Sen ska ni förstås läsa Lady Dahmer. Hon är f-a-n-t-a-s-t-i-s-k. Här har jag skrivit om henne (och våra barn) tidigare.

Favoritinlägg i gengren? Tipsa gärna! Jag har läst så mycket sjukt bra inlägg genom åren men får inte fram dem bara sådär.