Igår utnyttjade vi halvdagen till att köra ner till småländska skogarna, och i förmiddags gav vi oss ut i den. Att bestiga Hestras Isaberg (309 m öh, Smålands alperna ni vet) är kanske ingen superutmaning för vuxna ben, men iallafall för 2,5-åriga och 5-åriga sådana. Vi blev en hel expedition – vår familj, Henkes kusin med sin härliga familj + några extra kompisar till deras barn och så farföräldrarna. Trevligt!
Över Isaberg låg dimman tät och den småländska skogen var ännu mer trolsk än vanligt.
Max klättrade rejält inne i murriga skogen över stockar och stenar. Bra kämpat!
Vi klarade oss från regn men det var ändå väldigt blöt luft och stora droppar på grässtråna. Det kände rätt halloweenskt liksom, och även om det kan se aningen rått ut så var det mest uppfriskande. Varm och fräsch november, liksom.
Barnen orkade med hyfsat glada miner och efter lite häng på toppen med bristande utsikt knallade vi ner igen genom familjebacken och grillade korv.
Sen bytte vi sida på berget, och gick (eller sprang. eller rullade) mot stugbyn.
Där finns en enormt fin och rolig lekpark som är perfekt för klättriga och hoppiga barn.
Sen var barnen helt färdiga, och det var förstås fullt förståeligt eftersom det då gått ungefär fyra timmar sedan vi gick genom dörren hemma. De fick bilskjuts hem och jag och Henke tog ett varv till upp på toppen, i en omgivning som nu klarnat i dimman. Störtloppsbacken upp brände fint i låren och med tanke på att jag gick både till och från skidbacken utöver turerna upp och ner så har jag nog fått en bra bit över ett par timmars promenad idag. Underbart. Man behöver inte alltid Träna för att Träna.
Vi var hyfsat trötta vi med när vi kom hem, men efter en lång och skön bastu och lite vila i soffan är vi nu redo att åka iväg för middag hos vännerna i Gislaved.