Jag tror att jag blev lite extra känslomässig idag efter att ha öppnat för ovanligt mycket ilsk. Över något så ytligt. Det fick mig att tänka och känna extra över andra saker.
För det finns ju sånt som är på riktigt också. Som att rasister misshandlar en pappa inför sin son och dessutom ger sig på en 1,5-åring. Det är en sjuk, sjuk värld.
Och då tänkte jag på i förra veckan, då någon i min härliga träningsgrupp på Facebook uppmärksammade rasistiska kommentarer på Apoteket Hjärtats Facebooksida apropå sin fina reklam där man bland annat poängterar att personalen pratar flera språk. Och vet ni, ingen vågade riktigt kommentera. Inte minst jag, som har ett unikt namn. Jag gick in på en persons sida (av de som kommenterat rasistiskt) och såg öppen rasism. Delade obehagliga länkar, ”gilla”-markeringar på SD-sidor och annat. Och jag vågade inte kommentera med mitt namn, under diskussionen man på Apoteket Hjärtat bemötte så bra.
Sen läser jag om den där misshandeln idag och känner mig som en så liten människa. Vad är jag rädd för? (jo det vet jag förstås, de här människorna är ju både galna och dumma i huvudet)
Men vet ni, jag vill inte gå igenom livet så. Att tiga och titta bort är varken något jag uppfostrats till eller vill uppfostra mina barn till. Vissa får betala ett högt pris för att inte tiga, men hela världen får lida om ingen vågar höja sin röst. Hur skulle världen se ut?
Nu ska jag gå in och kommentera på den där länken hos Apotek Hjärtat. Och så ska jag ge mig själv ett löfte om att våga tala, nu och imorgon. Det kanske inte gör så stor skillnad i världen, men ändå för världens skull.
Och nej, jag är inte rädd för att finnas och synas på nätet. Jag har inget stort behov av att ha total integritet. Jag sätter nog hellre mitt avtryck här i världen. Bjuder på mig själv, finns och syns, får skit ibland men vinner så mycket.