Så vad tycker jag då om omtalade Göteborgsvarvet, såhär i efterhand? Jo, som med allt annat så påverkas vad man tycker av vad man har för förväntningar.
Jag hade hört så otroligt mycket extremt gott om loppet och allt runtomkring. Rejäl folkfest, väldigt mycket underhållning längs med banan. 17 orkestrar var utmärkta på 10 kilometer, till exempel. Det var såklart inte ett alternativ att springa med hörlurar med musik – för detta loppet ville jag uppleva!
Men nej. Visserligen startade vi sent men det var några grupper efter oss, och det ska väl inte spela någon roll? För det var väldigt få ordentliga musikstationer/orkestrar. Jag är ledsen och även om det på ett sätt är charmigt så är inte en liten station med Västra Frölundas frälsningsarmé underhållning för mig. Det var typ 3 ordentliga underhållningsställen på hela banan! Visst var det folk, men extremt få som hejade på överhuvudtaget. Så nej, jag tyckte inte alls det var som jag förväntat mig.
Banan var dock härlig och broarna hade jag ju blivit ordentligt varnad för innan så de var jag förberedd på och tyckte därmed inte att var fullt lika tuffa som jag trott. Fast visserligen kan jag konstatera att det var efter andra bron jag verkligen blev slut så…
Sen hade jag mest av allt sett fram emot att njuta av loppet. Jag var väl förberedd, och sprang mitt sista långlopp på 18 km på ett tempo på 5,35/km. Då kände jag mig inte trött, trots att jag sprang helt själv på en tuff bansträckning. Med träning i benen bara ett par dagar innan, efter att ha druckit vin dagen innan. Så när jag nu vilat inför loppet, laddat på ett rätt bra sätt och det var tävling vilket ju alltid gör sitt till så var jag rätt inställd på att ha en bra känsla och kunna köra på det tempot (5,41/min är gräns för att komma under två timmar). Så när det direkt kändes tungt och inte alls bra så blev det rätt slitit. Det var väl det största som påverkar känslan – loppet blev inte njutning. Inte heller när jag drog ner tempot till det som var mitt ursprungliga långpasstempo – otränad för flera månader sedan. Det är svårt att inte känna lite besvikelse då, hur stolt jag än är. För det är ju en enorm prestation att springa 2,1 mil! Och eftersom det var så jobbigt var jag så sjukt glad när jag kom i mål. Så stolt över mig själv så jag var på gränsen att börja gråta.
Men nog kommer jag alltid se detta lopp som ett misslyckande. Jag var ganska säker på att klara 2:00, och att direkt ha en känsla av tuuungt var inte vad jag räknat med. Det var fanimig fruktansvärt. Jag fick slita från start, jag var inte på topp, jag fattar inte varför och det var frustrerande – under loppet men ännu mer efter. Jag har svårt att vara glad och stolt. Även om jag borde vara det över att överhuvudtaget ta mig i mål – med känslan under loppet hade det kunnat ligga nära till hands att bryta. Men det fanns såklart inte… Duktiga jag. Jag borde vara stolt ändå.
På plussidan ligger att det trots vår sena startgrupp knappt var någon märkbar trängsel alls. Det flöt på himla bra, och det gick jättebra att springa förbi folk på vänster sida, som de sagt. Det funkar aldrig på tjejmilen – förmodligen för att det på Varvet ändå är mer rutinerade och duktiga löpare. Hela arrangemanget var jättebra och allt flöt smidigt trots de 62000 anmälda (”bara” 44000 startande dock). Vädret var rätt härligt och blåsten överkomlig.
Första gången av tre som min hejaklack såg mig så såg jag rätt pigg ut.
Så nej, jag på det stora hela är jag inte så imponerad av just Göteborgsvarvet. Tjejmilen och midnattsloppet är roligare.
Och direkt efter loppet tänkte jag ”aldrig mer i livet, fy f*n”. 2,1 mil är för långt!
Kanske springer jag aldrig mer Göteborgsvarvet men en del av mig är rätt sugen på revansch. Att ta den där tvåtimmarsgränsen. Det är inte omöjligt att jag kör Stockhom i september.
Direkt intag på närmaste pyskakut för den, eller? 😉