Pustar ut

Äntligen. Lycka.
Nu har resten av familjen landat hemma efter den långa utflykten. Som inkluderat lång bilresa. Det går inte att beskriva den lättnad jag känner när de är hemma igen. Jag är enormt orolig när de är på vägarna, och då framför allt utan mig. Det är hemskt. En kompis till mig sa häromdagen att hon aldrig skulle släppa iväg sin man och deras barn själva på det sättet. Hon är för orolig.
Jag känner också så, men det är många saker jag känner mig rädd för i livet men jag tror inte riktigt på att låta sig begränsat så av rädsla.

Men som sagt, nu är jag enormt lättad och den korta kaffepaus jag just är på ska jag avsluta illa kvickt så jag kan gå hem lite tidigare än vanligt idag. Nu räknar jag ner, längtar efter min familj!