Många är de som talar om julstress i dessa tider. Ännu fler är de som älskar sina traditioner. Som slår knut på sig själva för att se till att saker har blivit som de alltid varit. Förväntningar skruvas upp, och det är klart att det blir en viss stressnivå innan man når dit man vill. Fast… vad händer egentligen sedan när julen väl kommer? Njuter man 100% av nuet och det som är, eller funderar man mest på det som saknas och inte gick helt i lås?
Jag och H har varit ihop i många år nu, och firat jul tillsammans de senaste 6 åren eller något. Med familjer som bor drygt 45 mil ifrån varandra – med dålig väg dessutom – har någon delad julafton inte varit aktuell direkt. De första åren vi firade ihop så åkte vi dock från det ena stället till det andra strax efter julafton. I dåligt väglag, eller ännu tidigare med flera tågbyten. Även detta har vi slutat med – hemmatid i sitt eget hem, i sin egen stad, med ledigt är rätt viktigt det också för att julen ska bli en skön tid av återhämtning och inte måsten och kringflängande.
Våra föräldrar köpte läget kring att vi började spendera varannan jul med den andres familj. Tack och lov. Det är ett tillräckligt ”jobbigt” beslut att ta oavsett, så dåligt samvete gör inte direkt saken bättre. Vi gjorde det sedan ännu ”värre” genom att låta utlandssemestrar ligga över något så heligt som jul. Åter igen har våra föräldrar inte lagt sig i, vilket vi är tacksamma för. Även om de saknar oss, såklart. Men det var på något sätt nödvändigt, kände vi, att avdramatisera hela julgrejen. Vi skulle ändå aldrig kunna tillmötesgå alla, inklusive oss själva.
Med barn med i bilden känns traditioner lite viktigare, och jag kan ibland tycka att det känns helkonstigt att det är vi – jag och H – som nu skapar en ny familjs traditioner. Vårt barns tankar om jul.
Däremot är jag ändå mån om att tradioner läggs på en lagom nivå, och att det inte handlar om måsten utan vad man vill göra. För min del får traditioner hellre handla om tid för ledighet, gemenskap och att verkligen umgås, snarare än måsten kring händelser i en viss ordning, paket, särskilt mat, osv. Äta gott är något viktigt för oss året runt, men till jul föredrar jag sådant som vi verkligen tycker om och uppskattar framför sådant som är ”måste” och ”hör till”. Och just detta lägger också nivån på julstressen.
Vilket jag helt ärligt inte har någon.
I år ska vi vara hos oss, liksom de senaste gångerna då turen varit att fira med H’s familj. Vi delar upp matfix mellan oss, även om H’s föräldrar gör mest. I år fick vi av naturliga skäl väldigt litet ansvarsområde, men vi smyger in lite sånt som känns roligt och som vi gillar och prioriterar. På en lagom nivå.
H pratar om att bli kung på revbensspjäll och jag ska testa att göra egen laxpaté. Och lite annat. Om jag/vi vill och orkar.
Det viktigaste känner jag att är att man ändå hinner träffas. Exakt vad dagen man ses på heter är mindre viktigt. Förra året landade vi i Thailand på julafton och firade lagom jetlaggade med vännerna fam. W på Koh Lanta. Det gick också bra. Carro hade fixat lite paket och ballonger mm från lokala marknaden, barnen trivdes, och vi käkade en thaimiddag och drack Singha när barnen somnat.
Då firades jul med båda våra familjer runt Luciahelgen. I år blir det jul hemma, eller på BB. Firande – eller umgänge – med min familj när det känns passande och beroende på situationen, någon gång under veckorna framöver. I Dalarna eller här, vem vet. Och nästa år hoppas vi på firande på andra sidan jordklotet.
Så, min bästa jul är en jul där man är i nuet och bara har det bra utan stress. Hoppas ni hittar dit ni också. Till en jul av njutning.