Shit vad Stella blivit mammig. Nog för att hon alltid varit det, men det är värre än någonsin. Vad sjutton beror det på? Ger jag för mycket? För lite? För oförutsägbart? Eller är vissa barn bara såhär? Hennes separationsångest är enorm, mor- och farföräldrar får locka och övertala för att få henne med sig. Ofta är gråt inblandad. I massor. Inte roligt för någon!  Framför allt inte en sån här resa när mor- och farföräldrar verkligen har möjlighet att umgås med henne, och vi verkligen möjlighet att ta en timme eller så på egen hand mellan varven.

Jag fattar inte, alltså. Teorier har jag många, och jag försöker vara på ett sätt jag tror är bra. Säger synligt Hejdå utan att vara för dramatisk, säger Hej när jag är tillbaka och poängterar att jag alltid kommer tillbaka. Ger närhet och uppmärksamhet när hon vill ha, men sätter konsekventa gränser. Nojjar inte, överdriver inte rädslor eller hennes behov av mig, ger villkorslös kärlek.

Svårt det där.

När det är som värst, sent på kvällarna innan sovning, så vill hon sitta i mitt knä och mitt knä enbart. Hon gosar in sig i min hud på bröstet så det inte finns något utrymme kvar. Andas mot mig. ”Hon vill krypa UNDER ditt skinn”, säger min bror fascinerat.

Några teorier kring mammiga barn?

I detta nu är hon inne och leker med Arvid. Hon börjar göra liknande mot honom också.

Kanske är det bara helt enkelt kärlek. 😉
Fast mest troligt är väl en fas och en fix idé, som kommer försvinna med tiden. Jag hoppas då verkligen det! …Men är samtidigt rätt nöjd att H får ta dagisinskolningen, är nog verkligen bäst det…

2 Comments

  1. Min ringa erfarenhet ger mig följande tankar…. Dels tror jag att vissa barn är mer än andra. Och nu är ju dessutom första tillfället sedan du började jobba som Stella har dig ”på heltid”. Hon fattar att ni ska hem igen, du ska jobba igen. Och nu ska dessutom pappa också jobba och hon ska lämnas bort. Hon har koll på nedräkningen! Bäst att hålla i morsan!!

  2. Ulrika Fager Reply

    Känner igen det där. Tessie gick och blev mammig som sjutton över julen så det kanske beror på att man åter finns där på heltid igen. Vi hade inskolning förra veckan och det har, trots mammigheten, gått bra, men så länge jag fanns till hands så var allt mamma bäst men när jag sen försvann så gick det jättebra det med… 🙂 Var där med två pappor och deras barn var inte alls lika pappiga så det är väl nå visst med mamma, såklart 😉

Write A Comment