Tänk att man – eller jag bör kanske skriva “jag” – alltid mot föräldraledigheternas slut har börjat känna mig så färdig. Jag har inte känt det tidigare än vid en tidpunkt då det är okej att börja se fram emot att jobba – alldeles strax innan jobbstart. Det är det mentala som funkar så – när man ser ett slut på något så ser man mer fram emot det. För mig gäller det en situation som mammaledigheten nu såväl som under ungefär alla resor.

Och nu är jag där vad gäller mammaledigheten, även om det är nästan två månader kvar. Jag längtar inte till jobbet än, utan njuter av sista veckorna med sista bebisen. Hon som gjorde vår familj fulltalig, som smälter in så självklart och bara hänger med – men samtidigt tar så oerhört stor plats.

Snart är det förskola och nya tider som gäller. Så har det inte varit de andra gångerna, för då har jag börjat jobba tidigare och lämnat över till en man taggad för pappaledighet. Det är verkligen inte kul att det inte är så den här gången, men den här gången var förutsättningarna annorlunda och vi visste det från början. När vi diskuterade en eventuell trea så visste vi på en gång att det i sådant fall, till skillnad från de två tidigare gångerna, inte skulle finnas några alternativ – och såhär sista gången, och ärligt talat en riktig “bonus”-omgång lite sådär en bra stund efter de andra – så har jag från början bestämt mig för att njuta av det istället. Av tiden med Meja, av hemmatiden, av livets förmodligen sista riktiga jobbpaus och av att ha fokus på det viktigaste i världen.

Att missa en delad föräldraledighet är inget jag någonsin skulle rekommendera någon, framför allt inte de första gångerna – för det förstärker roller något enormt. Hade vi inte haft 8 år som föräldrar bakom oss, med kunskap om livet med barn och redan invanda – jämställda – roller som föräldrar, hade vi säkerligen aldrig kommit ikapp från en utebliven pappaledighet. Det är vad jag tror, och jag lämnar det med det – och att jag tycker att pappamånaderna är positiva och att man om man väljer att göra såhär, och med det i många fall påverka ens roller för oerhört lång tid framöver, så kan man betala det själv (i utebliven föräldrapeng pga öronmärkta månader vill säga).

Mina tankar när jag vaknade imorse, och som jag egentligen tänkt skriva om (tänk som ett inlägg kan utveckla sig ändå), var hur jag vill ha mina sista veckor av föräldraledigheten. Det enda jag vet är att jag ska njuta nu, utan måsten. Det är så lätt att få dåligt samvete av lugna dagar och vila, och jag är något av en expert att lägga just sådant i sista hand – men det är det jag ska göra. Njuta varje dag utan dåligt samvete, och bara göra det jag och Meja vill. Som idag – sovmorgon till 9 för oss båda (!), och nu en timme senare ha skönaste kläder på och inte tänka ha så mycket annat förrän jag ska lägga mig igen. Lugn, hemmafix, en promenad, hämtning, myskväll hemma – denna första av 5 hemmadygn själv de närmaste 7. Det kan behövas – men framför allt så är det vad jag vill ha.